För nära tiotusen år sedan drog sig fronten av inlandsisen norrut från det som sedan blev Julitabygden. Dess historia därefter är lång och fylld intressanta uppgifter om människor, händelser och bebyggelse.

Troligen var Julita gård en stormannagård redan under vikingatiden. På gården finns en runsten från 1000-talet och i Oxhagen ca 1 km från herrgården finns resterna av ett vikingatida platåhus

Fornborgen uppe på Viksberget vid Äs säteri minner om orostider omkring år 1000 då man behövde skydd mot onda grannar och kanske även mot rovdjur. Några runstenar från samma tid visar att människor bodde i bygden på vad man brukar kalla ”runstensåldern” mellan år 500 före Kristus till år 1000 efter Kristus.

Omkring 1180 blev Julita gård platsen för Julita kloster när kung Knut Eriksson delvis skänkte, delvis bytte Julita till cisterciensorden. Bytesdokumentet är ett av de äldsta bevarade dokumenten som utfärdats i Sverige och beskriver bl.a. godsets utsträckning från ”hamnen Hjälmarsund” till ”öarna som kallas Thopthuth” (d.v.s. Tåkenöarna). Cisterciensermunkarna slog tegel och byggde kloster och samlade avlat. Munkarna rådde om marken ända bort till Fiskeboda, men hade också hus i Stockholm och Uppsala. Om de första munkarna någonsin talade svenska vet vi inte. En av dem sade sig vara ombud för kungen av Albanien och gjorde sig glada dagar med intäkterna. Tegelslagningen fortsatte för övrigt ända in på 1930-talet. Tegelleran kom från Löten och sanden från backen vid Anderslund vid vägen ut mot Fiskeboda.

Julita gård kom till på 1100-talet och kallades då Säby – byn vid sjön. Namnet Julita har tolkats som Hästhagen. Gustaf Vasa gjorde hårdhänt slut på klosterepoken 1526 och gav Julita till sin fogde Nils Smed. Godset omfattade då förutom Julita gård och Forsby säteri även byarna Äs och Fogelstad. Det omfattade hela Julita socken förutom godset Gimmersta och fastigheter som tillhört kyrkan (Bäck och Källarboda 1). Klostret revs effektivt och grävdes fram i större omfattning först 1972. Erik XIV gav godset till Göran Persson. Göran Persson kallade sig för övrigt friherre till Julita.

Historien rullade vidare, ”åren gick som svarta oxar”. Gustav II Adolfs halvbror Carl Carlsson Gyllenhielm upplevde sin barndom på Julita. Han är en av vår historias märkligaste män, blev fältmarskalk och krigsfånge borta i Polen i 12 långa år. Han grundade den första folkskolan, var med i haverikommissionen för regalskeppet Wasa, lät bygga Karlbergs slott och Stallmästargården i Solna, där en annan kunglig gunstling, hovtraktören Tore Wretman senare residerat.

Även på Äs residerade fältmarskalkar – en hette Alexander von Ungern-Stenberg. Han ordnade 1750 landsortens första postkontor till Äs. Strindbergs spökerier i ”Han och Hon” tilldrar sig på Äs, där landshövdingen Gunnar Heléns morfar var jordbruksarbetare medan Säteriet ägdes av en greve Hallwyl, som också ägde Hallwylska palatset, vid Hamngatan i Stockholm, dit för övrigt Äs alla möbler forslades då säteriet såldes.

Även 30-åriga kriget satte sina spår i den fredliga, avlägsna Julita bygden. Man hade här ett kanonbruk, ett styckebruk mellan 1628 och 1683 då det lades ner ”i brist på skog”. Man har ibland trott att läderkanoner gjordes här, men så är troligen inte fallet. Här göt man och borrade ur loppen på stadiga gjutstycken. Detta finns dokumenterat på holländaren Allart van Everdingens tavla från 1650 – några år deponerad på Nederländska ambassaden i Stockholm, men nu mera på Riksmuseet i Haag i Nederländerna. Tavlan, som finns som kopia i herrgårdsbyggnaden, är för övrigt det första dokumentet om rödmålade trähus i Sverige. ”Disponenten” för styckebruket var den österrikiska artilleristen Wurmbrandt, som dock försvann i ett fjärran krig ute i Europa.

1645 fick den österrikiske burggreven, friherre Paul Khewenhüller Julita gård som ersättning för ett större lån han gett till Gustav II Adolf under trettioåriga kriget. Äs by ingick som en av flera byar i ersättningen och bestod vid tiden av två gårdar. Genom att dottern Anna gifte sig med Matthias Palbitzki kom bondbyn Äs att ingå i dennes ägo fram till hans död 1677. Fattigstugan vid Nybble sägs vara Sveriges äldsta ålderdomshem och skänktes av en Palbitzki på 1760-talet. Den sista av släkten Palbitzki, Beata, dog 10 mars 1872 på Fiskeboda. Där sägs flera fröknar Palbitzki tagit sig av daga för kärleksproblem. Beata Palbitzki stod ofta gudmor till utgårdarnas barn och gav även sitt namn till dem, bland annat i Fagertorp i Julita Västern, där även två ekar, nu drygt 140 år minner om en bröllopsdag. De står så tätt att en lastbil inte tar sig emellan.

Koloniseringen av västra delen av Julita socken i form av utgårdar skedde på 1850-talet och från denna tid är de flesta gårdarna i ”Västra Marken och Brännan”, som västra Julita kallades förr. Bara Fiskeboda, Lucktorp och Väsby är äldre. På Väsby bodde i början av 1900-talet olympiakämpen Clarence von Rosen. Man kan ännu se hans ridstigar i Västerängen.

En timmerbyggnad nere vid badstranden vid södra Fiskeboda fjärden kallas Gråbo. Här bodde förr fiskare – en av dem sägs ha fått slänga lakarna till vargarna, som jagade honom över isen. Det sägs ha hänt ungefär 1860. Julitas sista varg sköts i Båsbo i östra sockendelen 1860. Björn har det inte funnits sedan 1600-talet. Det finns de som säger sig ha sett varg igen i Julita trakten 2016.

År 1878 påbörjades den stora sjösänkningen i Hjälmaren och först 9 år senare 1887 var den genomförd och sjöns medelvattenyta var sänkt med 6 fot (ca 1,8 meter). Man ser ännu den gamla strandvallen ute på Hjälmsättersudden.

År 1877 inköptes Julita gård av Stockholmsgrosshandlaren Johan Bäckström, ”Snus-Bäckström” kallad, vars son Arthur, ”Löjtnanten”, skänkte gården till Nordiska museet 1941.